Tjut och framsteg

Jag spelar kanske varannan dag nu; och det är ju bättre att spela något än att inte spela alls.

Skalorna måste nötas in. Det går trögt tycker jag. Alla durskalorna till att börja med, och jag är inte halvvägs där än.

Då och då prövar jag Otto Link-munstycket i metall, och ibland låter det hyfsat, men ibland tjuter det något fruktansvärt, fast jag tycker att munfattningen är ok. Fast ok duger väl förmodligen inte, det måste vara bättre än så.

Men ändå, när jag gav mig på Giant Steps-solot igen så märktes det att en del av tonerna faktiskt börjar sätta sig på riktigt i ryggmärgen nu. Några passager spelade sig av sig själva, till min förvåning och glädje.

Det kanske börjar bli dags att ge sig själv riktig motivation nu, som att tvingas planera inför en spelning? Men vad skulle det vara för spelning egentligen?

Det är nog bäst att kämpa på som förut ett tag till.