Var är tjuten?

På den senaste lektionen spelade Elin låten "Miljarder Stjärnor" med Per "Texas" Johansson. Den har gått varm både i bilen och i MP3-spelaren sedan dess.

Idag spelade jag den låten på saxofonen, och även lite skalor och annat smått och gott. Och inte ett enda tjut hördes under hela tiden. Och tonen lät bra. Riktigt bra till och med.

Jag tror att svaret på mina munstycksproblem har funnits i den här bloggen hela tiden. Det har varit en kombination av att jag blivit mer driven samtidigt som jag blivit mer spänd. Det gäller att vara avslappnad och fokuserad samtidigt, men exakt hur kombinationen skall kännas är svårt att lära sig annat än genom erfarenhet. Tror jag i alla fall.

Lika bra att skriva om detta, för man vet aldrig när det börjar krångla igen...

Nästa nivå?

Nu har det inte skrivits här på länge, men det händer saker ändå, tror jag.

Dessvärre har "tjuten", med därtill hörande sämre ton, blivit mer eller mindre standard nu. Jag misstänker att det är en dålig munfattning och "ambis" (embouchure) som är roten till det onda. Det är ändå bara att spela vidare, eftersom jag får träning på allting annat, som ackord, tonarter och fingerteknik.

Jag köpte till slut ett nytt munstycke i metall, ett Vandoren V16 T75. Dock använder jag fortfarande bara mitt Otto Link-munstycke, eftersom det än så länge känns enklast att spela på.

För kanske en månad sedan kände jag att jag stod still och stampade, och jag kunde inte hitta motivation till att göra något särskilt med saxofonen. Då bestämde jag mig för att snäva in mitt fokus något, och koncentrerade mig på blues. Klart besläktad med jazz, men enklare i sin uppbyggnad. Dessutom har jag spelat en del blues på basen genom åren, så grundkänslan finns förhoppningsvis där.

Aebersold hade förstås mycket att erbjuda här, så jag började läsa om blues enligt honom. Elin fick höra om min bluesinriktning, och följde därför med in på det spåret. Jag började så smått öva på bluesskalan i C och F till Aebersolds play-alongs.

Och för någon vecka sedan hände det något. Jag stod och övade till någon blues, jag minns inte vilken. Och plötsligt åkte fingrarna iväg över knapparna och spelade flera toner på bluesskalan, nästan av sig själva. Jag blev otroligt förvånad, och fortsatte spela. Och det hände igen. Flera gånger till och med.

Kan det alltså vara så att jag nu nått nästa nivå? Där kroppen, musklerna, nerverna och hjärnan fått så mycket nya intryck av samma sort, så att jag anpassas efter situationen. Ungefär som att "ok, han verkar inte vilja sluta med det där, så vi kan väl lika gärna förenkla lite, så slipper vi jobba lika hårt i fortsättningen".

Nu blir det intressant att se om det går att fylla på med ytterligare intryck som bygger på de gamla. Och kommer det i så fall att gå snabbare än förut att lära sig flera ackord osv? Tiden får utvisa det!