Selmer Super Action 80 Series II

Innan jag skaffade min Keilwerth var jag övertygad om att jag ville ha en Selmer-saxofon. Jag hade också en sådan på gång via Blocket, men säljaren visade sig inte vara så villig att sälja annat än om han verkligen var tvungen.

Till slut bestämde han sig dock för att det ändå var dags att sälja, och efter en provspelning bestämde jag mig för att jag verkligen ville ha den saxofonen.

Alltså är jag nu stolt ägare till en Selmer Super Action 80 Series II från 1986, och den låter bra. I kombination med mitt Keilwerth-munstycke har jag till och med lyckats åstadkomma några altissimo-toner, vilket är något jag haft extremt svårt för tidigare.

Det är intressant att jämföra känslan mellan Keilwerth- och Selmer-saxofonerna. Keilwerthen känns mer öppen och lättspelad på ett sätt, medan Selmern har ett mer personligt ljud, skulle jag nog säga. Och det är en fantastisk möjlighet att kunna spela på två olika saxofoner, det gör mig mer uppmärksam på var och hur jag måste öva upp min teknik.

Men vad fanken...

Och nu låter det inte bra igen. Plötsligt började mina rör låta anka, och när jag bytte till ett nytt av samma sort kändes det svårt att blåsa igenom tonen ordentligt. Det lät liksom matt och trögt på något sätt. Ett byte till ett av de gamla rören kändes ungefär likadant, trots att det inte alls kändes på det sättet dagen före.

Känslan när min Keilwerth var ny har i princip helt försvunnit nu, och jag märker ingen direkt skillnad på den nya saxofonen och den gamla längre.

De senaste dagarna har jag dessutom övat ganska mycket, främst på skalor och ackord. Det kanske har lett till att min tonträff blivit lidande eftersom jag inte tränat på bends, övertoner och sådant på ett tag. Jag borde väl övergå till sådan träning i några dagar, och hoppas att det låter bättre efter ett tag.

Jag skall också välja en låt att träna på, för att ha ett lite mer konkret mål att jobba mot.

Saxofon är inget enkelt instrument.

Saxofonbyte!

Under en tid har jag funderat på att byta upp mig från min "skolsax", Yamaha YTS-275. Den har varit mycket bra, och jag har inte haft några egentliga problem med den. Dock har jag aldrig lyckats spela en enda stabil ton i altissimo-registret på den än, och en bättre saxofon borde ju ge bättre möjligheter att spela bra på flera sätt.

Jag bestämde mig då för att släppa planerna på en baryton- eller sopransax, och istället satsa på en bättre tenorsax än den jag hade.

Efter att ha bestämt mig för att jag absolut ville ha en Selmer-saxofon ändrade jag mig hastigt och lustigt när jag fick provspela en Keilwerth SX90R Shadow hos Jonas Näslund AB.

Det kändes nästan direkt att det var min nya saxofon jag stod och spelade på. Alla toner gick att spela utan större ansträngning, och saxofonen svarade direkt och tydligt. Ljudbilden var annorlunda mot Selmers saxofoner, ljudet var liksom "öppnare". Ljudbilden är ju alltid en smaksak, men jag kände större samhörighet med ljudet från denna saxofon än från de två Selmer-modeller jag prövade (Reference 54 och Reference 36).

Så nu håller jag på och spelar in mig på min nya Keilwerth. Det är spännande att pröva munstycket som följer med (Keilwerth Jazz 6*), men det känns ovant (och lite svårare att spela rent med) jämfört med mitt Vandoren V16 T75 som jag hunnit spela in mig på ganska bra vid det här laget.